I september 1998 opererades han på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna, en operation som kunde medföra komplikationer med tanke på vart tumören satt men operationen gick bra och han fick även strålbehandling av ryggraden.

Kanske var det så att en enda cell överlevde strålningen, för två år senare kom nya symptom och cancern var tillbaka, denna gång i ryggmärgen och ut i höftbenen. Ett besked som kändes så mycket värre än det första. En tumör känns på något sätt inte oöverstiglig, den kan tas bort men när elaka celler tar över ryggraden och inuti skelettet känns prognosen en annan. Därtill själva insikten att cancern återkommit, den var aggressiv och ville inte lämna Anders kropp.

Nu började en tuff tid med cellgifter och vi fick veta att man inte visste så mycket om denna typ av cancer, Anders var fall nummer 31 i världen, men det fanns olika typer av cytostatika och funkade inte en kunde nästa göra det. Och det var så det blev, en efter en sattes in men cancern var kvar. Under nästan två år gick Anders på behandlingar och åt massor av tabletter dagligen, livet blev aldrig mer detsamma. Han drömde om att bli frisk, om att kunna träna igen, måla, berättade om sina drömmar att få barn. Istället fylldes hans dagar av tabletter, tider att passa, behandlingar, hur han inte ville se sig själv i spegeln längre. Själv blev jag delad i två allteftersom tiden gick och inget verkade fungera. En del av mig som hoppades, som sa att det bara måste gå bra och den andra, som insåg verkligheten, hur tiden gick och hur hans kropp tog stryk av allt han fick i sig. 

På midsommarafton 2002 fick vi beskedet att han hade fått nya tumörer och vatten i lungorna. Själv ville han inte ta del av resultatet av de undersökningar han gjort så det var jag, mamma och pappa som visste om sanningen. 

Han började få svårt att gå och hamnade i rullstol, man bestämde att inga fler behandlingar skulle göras. Han blev aggressiv och den Anders vi alla kände försvann periodvis. 

I augusti kom en av hans barndomsvänner på besök, ett planerat besök han sett fram emot länge och de dagarna var han pigg och glad, de pratade, åt pizza och spelade på tipset tillsammans som de alltid gjort. När vännen åkte hem försvann alla krafter, det var som att han höll i tills detta möte och nu när det var över var även livet det. 

Mamma ringde mig och sa att jag måste komma, nu är det inte länge kvar. När jag kom dit såg jag hur hans ögon var halvslutna och han andades kort och ytligt. Han sa sina sista ord i livet till mig då han frågade hur det var med mig. Till och med i sitt allra sista brydde han sig om andra.

Det gick två dagar tills han somnade in, jag mamma och pappa och våra två fastrar fanns där. När han tagit sitt sista andetag, packades de sista två åren av denna outhärdliga tillvaro ihop till en enda slutsats och det enda jag kunde tänka var ”Varför blev just han sjuk”. För hade han inte det hade han inte heller behövt att dö 29 år ung, min älskade bror, en snäll och omtänksam person, så levnadsglad och generös.